2019

Artikel publicerad i Artforum Sommaren 2019
Torsten Andersson Galleri Nordenhake

Det är cirka 1960, och vissa människor börjar återigen säga att målningen är död. I sitt terminala tillstånd, det monokroma, har det förvandlats till en övning i att göra utrymme och tomrum. Men samtidigt försöker Torsten Andersson (1926–2009) i Sverige frenetiskt med återupplivning. Hans målning ”Molnen mellan oss” (1966) även om den inte visades på Galerie Nordenhake, lånade sitt namn till denna utställning, som ett vittnesbörd om den avgörande roll den spelade för att avsluta en period som konstnären kallade sin ”kamp för språket”.

Bland de utställda verken verkade ”Ljuskrona av trä” (1980–89) närmast i andan av denna ansträngning: Den föreställer en knölig duk med en röd form med texten LJUSKRONA/TRÄ målad på den, lutad på en mörkblå kub. Bakgrunden är vit och de två konstverk som visas i målningen har aldrig funnits. Sådant är det språk Andersson så kämpat för att utveckla: imaginära objekt i det imaginära rummet, figurativa skildringar av abstrakta former. Kompositionen fungerar som en oändlighetsspegel för att avleda konstens tolkningsspel kontra representation tillbaka till sig själv. Liksom andra konstnärer på den tiden (jag kommer att tänka på Georg Baselitz med sitt uppochnervända bildspråk) kollapsade Andersson skillnaden mellan abstraktion och figuration – men inte bara det. Genom att välja skulpturer som sitt primära motiv ifrågasatte han också förhållandet mellan det platta och det rumsliga objektet. När vi tänker tillbaka på en av Anderssons målningar, tänker vi då inte tillbaka på en skulptur?

Frågan uppstår också om innehållet i Anderssons målningar är ren form. Är det viktigare att vi förstår vad som avbildas som en skulptur än hur, exakt, den skulpturen ser ut? Anderssons senare målningar ”Tygskulptur” (ca 2001–2004) och ”Pinnaskulptur” (ca 2004–2006) berättar också vilket material dessa imaginära verk är gjorda av. Men hur är det med själva målningarnas material? Andersson är känd för att förstöra de allra flesta av sina egna skapelser och bara låta de starkaste överleva. Och de som gjorde det hade det tufft. Dukarna i denna utställning ser blåslagna och misskötta ut och var i några fall inte ursprungligen sträckta av konstnären utan har nu monterats på sträckta dukar.

Att Andersson utsätter sitt arbete för en darwinistisk överlevnad av de starkaste tyder på att hans kamp för att skapa ett unikt måleriskt språk måste ha varit svårvunnen. Och precis som barnen till en tuff kärleksförälder, har verken lidit. Hur lätta och gestikulerande de än är, bär de spår av sin kraftfulla underkastelse under konstnären och hans medium. Detta tillvägagångssätt riskerar att göra målningar, vars högsta kvalitet är deras omedelbara fånighet, onödigt klaustrofobiska. De fiktiva konstverken visades inte som de egentligen skulle ha varit – stränga och ekonomiska – utan som underbara och idiosynkratiska. Avskalad från konceptuella konster ger Andersson oss modern konst i ett sällsynt, oförlikneligt tillstånd. Precis som kändisarna i Elizabeth Peytons porträtt plötsligt kan se ut som gamla vänner, framstår minimalistiska skulpturer, under Anderssons pensel, som charmigt osäkra. Inget räddningsuppdrag behövs: En målning är en målning är en målning.

– Kristian Vistrup Madsen