KOLTECKNINGAR 1967

Dessa fågelliknande kolteckningar var de första och de enda bilder jag utförde när jag kom till Benarp år 1967. Det dröjde till 1970 innan jag började måla. Teckningarnas fågelliknande kan, utan att jag var medveten om det, ha att göra med den lilla näktergal som följde mig överallt denna första tid i Benarp.

FOLKLIVSSKILDRINGAR 1970

Pernilla utegångspiga arbetade på åkrarna, bar sten tills hennes bräckliga kropp var sönderbruten, då tvingades hon bettla. Av skamkänsla gömde hon sig bakom stenar och tuvor när hon mötte någon. Ernst Ahlgren arbetade på posten i Hörby. Hon blev författare och skrev om folk som kom från åsen. Hon iakttog dem genom postluckan. Målaren från Linderödsåsen växte upp i trakten, som sextonåring strövade han i markerna, satt bakom stengärdena och tecknade vårstormarna. Battahussmeden gav nattvarden åt en kalv för att hjälpa en gammal gumma – han avrättades. Pernilla utegångspiga, Ernst Ahlgren, Battahussmeden och målaren från Linderödsåsen är släkt med varandra.

MINA SVARTBROKIGA KOR 1970

I det gamla bondesamhället var det brukligt att den som lämnade över sin gård till nästa generation behöll ett fåtal kreatur som därefter sköttes omsorgsfullt. Min granne behöll en svartbrokig kviga och en röd oxe som sedan betade bland kryddväxterna på enefäladen så länge de levde. När jag lämnade min verkstad ställde jag undan en handfull svartvita målningar utförda på 1970-talet. Dessa målningar var de första som tillfördes stiftelsen. Jag kallar målningarna – Mina svartbrokiga kor.

BJÖRKEN SKVADER SKOGEN OCH LÅSET Sent 1970-tal

Björken och Skvader målade jag för att jag tyckte om att måla. Men det var inte denna typ av målningar som jag återerövrat i mitten av 1960-talet. Dessa målningar kändes konventionella. Jag började teckna mycket som grund för en annan föremålslighet. Därefter utförde jag Skogen och Låssystem av järn. Mötet mellan realismens språk och det abstrakta motivet rymde den professionella egenart som ett återerövrat staffli-måleri bör äga.

TIDIGT 1980-TAL

Under hela 1970-talet arbetade jag med indentitetsfrisens moderformer och dessa moderformer planterade i markerna kring min verkstad. Under 1980-talets första hälft fokuserade jag arbetet på intolkningen i visuella utseenden födda ur slumpen och ur bildstoffet. Dessa koncept utställde jag på Moderna Museet vid mitten av 1980-talet. Intolkningar i detta skissmaterial utarbetade jag därefter. Fortplantningssviten och dörrkläpparna från sent 80-tal härrör ur detta arbete från tidigt 80-tal.

FORTPLANTNINGSSVITEN

Fortplantningssviten handlar om aning och nåd, samma dunkla krafter som föder konst. Fisken drömmer om ben, om att bli groda, Grodan drömmer om att få sin fallos, om att bli reptil. Reptilen drömmer om sina spenar – om att bli däggdjur. Däggdjuret drömmer om att bli Homo Sapiens – kloka varelser. Homo Sapiens drömmer om den helige anden. Jungfru Maria förnekar däggdjurssamlaget och sin dräktiga däggdjursmage. Paleontologin uppvisar samma grymma negeringar som det kreativa arbetsförloppet.

FOLKLIG KULTUR DÖRRKLÄPPAR

Morfars farfars mor hette Cecilia Stede, född år 1775 på trumpetarbostället på Äspinge (nära min verkstad i Benarp). Cecilia Stede var dotter till Johan Christopher Stede, född år 1735 i Tyskland, han var trumpetare. Johan Christopher Stede var son till Hans Heinrich Stede, född 1670 i Sachsen, Tyskland. Han var trumpetare. Cecilia Stedes bror, Peter Conrad Stede, född 1766 i Äspinge var trumpetare. Jag tillhör släkten Stede. Ur jord och musik föddes jag den 6 juni 1926 på ett litet Stede på Linderödsåsen, där varje tuva föder blues. På ett av trumpetarboställena, där släkten Stede bott, såg jag dörrkläppar formade som jugendskulpturer. Jag kopplade mina dörrkläppar från 1980-talet till dessa kläppar, som en hyllning till ett stycke folklig kultur, till jugend, till blues, till min barndoms omtänksamma mor.

NY TYNGDKRAFT

Det är konstigt att vi kan lämna jorden med farkoster, som om tyngdkraften inte finns, sade jag till min åttaårige son. Det är inte så konstigt, sade han. Det konstiga är att vi kan landa på andra planeter utan att vi slår ihjäl oss. Modernismens tyngdkraft föremålslighet är upplöst. Det radikala idag handlar om att erövra och behärska tyngdkraften. Att värna om föremålet inför gamla och nya tyngdkrafter. Den radikala modernismen som längtar bort ifrån tyngdkraften är omodern. Idag är det radikalt att ta tyngdkraften till sig.

TYGSKULPTURER

Min dröm som målare kretsade tidigt kring tanken att uppfinna en enmanstradition. Ett språk som genetiskt, konstpolitiskt och socialt är så täckande för min person att det kan användas som norm för mitt målande livet ut. Jag försökte flytta över till individen bruket av tradition. Bruket av tradition finner vi i konsthistorien alltifrån Egyptisk konst. Med porträtten av tygskulpturerna trodde jag att jag funnit ett språk som förtjänade att bli min tradition.

ANDRA GENERATIONENS TYGSKULPTURER

Mina första tygskulpturer hade samma form som mina masonitskulpturer. När dessa rätlinjiga former kläddes med tyg liknade de madrasser. Jag tyckte att det var logiskt att en tygskulptur liknade en madrass. I nästa generation av tygskulpturer betonade jag mönstret och den polykroma färgen. Dessa tygföremål placerade på socklar liknade masonitskulpturernas statyer.

PINNASKULPTUR

Pinnaskulpturerna är träskulpturer födda av tygskulpturer. Tygets mönster och linjer är kapade i stycken och målade tredimensionella. Genom att rita ett streck mitt i styckets längdriktning ger jag stycket föremålslighet. Stycket blir en regel med framsida, baksida, tak, golv och gavlar. Tygskulpturerna blir därmed träskulpturer. Med detta 1800-talsspråk vill jag åskådliggöra 1900-talets abstrakta form. Det har hänt att jag kallat dessa målningar 1800-tals konkretism.

PERSONLIGHET SOM PERSON

När jag förstod att min person, vätskorna i min kropp, aldrig någonsin skulle komma till tals med det bildspråk som jag kallade personlighet som språk, öppnade jag en annan avdelning för mitt målande – Personlighet som person. Minnet av tragiska årtal och händelser i mitt liv fick bestämma målandet. År 1966, sorgens år, bestämde målningarna Stupstock och Gravsten. Blodfontän och Blodkar handlar om det pris konstnären betalar.