Det är ingen överdrift att säga att Torsten Andersson (1926–2009) har ett legendariskt anseende i det svenska konstlivet. Med sitt unika bildspråk omdefinierade han måleriets möjligheter och utforskade den grundläggande frågan om huruvida måleri kan ses som språk. Hans konstnärliga integritet och mytologi, som omger hans karriär och person, är också vittomtalad. 1966 lämnade han sin professur vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm efter en dramatisk schism och flyttade till sitt barndomshem i skånska Benarp, för att därefter ta en paus från måleriet fram till 1972.

Det var som om Torsten Andersson under uppehållet laddade och stegrade sin konstnärliga energi för att låta den explodera med ett alldeles unikt, konceptuellt måleri som gestaltade i en opolerad minimalistisk stil ”realistiska porträtt av abstrakta skulpturer”. Verken lockar till tankelekar som jag som betraktare kan vrida och vända på. Han fullbordar sedan verken med ytterligare lager av referenser: landskaps- och bygdemåleri, psykologisk självbild, romantisk längtan. Torsten tar spjärn både mot konsthistorien och sin egen självbild på ett oöverträffat sätt.

–John Peter Nilsson, ordf.