Det silvriga vårvinterljuset blev allt svagare och morgonens upplevelser av Benarpsvägarnas sliriga lera och isbark började tränga sig på… Vi hade suttit i fem–sex timmar i överrockarna och pratat. Jag i gäststolen, Torsten Andersson på en träbänk, rak i ryggen, koncentrerad, samtidigt distingerad och lidelsefull. Det var råkallt i den nakna lättbetongbyggnaden där han haft sin ateljé och bostad under de tjugo åren som gått sedan han bytte professorstiteln och stockholmslivet mot isoleringen i barndomens Benarp i mellersta Skåne.

Jag skall just till att ge mig av efter en avslutande titt i den välfyllda ateljén – du ser resultatet av decenniers kamp för ett språk, påpekar Torsten Andersson – när han tar fram en teckning. Med en sträv, tveklös piktur har han tecknat upp grundgestalterna i tre av sina målningar: Figur med grönt och violett hår (1958) + Molnen mellan oss (1966) – Portal med svans (1984): ”50-tal + 60-tal – 80-tal” som han förtydligat ovanför. En samtidigt vacker och fruktansvärt uppfordrande förenkling! Det handlar om en sorts historicistisk formalism, en utvecklingslära för måleriet, av det slag som i Clement Greenbergs tappning dominerade det amerikanska 50- och 60-talets konstsyn. Men Torsten Andersson lämnar dock, det är en fundamental skillnad, inget utrymme för slätstruken formell akademism. Snarare finns i teckningen ett uttryck för en smärtsam insikt om formen och innehållet som evigt kedjade vid varandra – och ytterst om varje ny forms, varje målerisk handlings existentiella konsekvenser. Det är med en fullständig självklarhet, som Torsten Andersson kan hävda att ”föremålsligheten i måleriet genom sin tystnad och ödslighet verkar avslöjande, upplösande, provinsiell…”

”Han har tagit det aktuella måleriets kris på allvar, sökt upp den och ställt sig att arbeta där det är som svårast” skrev Ulf Linde om Torsten Andersson 1958. Detta gällde för 50- och 60-talen och det blev än mer giltigt för 70- och 80-talens isolerade kamp för att finna måleriets väg ut ur modernismens återvändsgränder. För att finna den tredje vägen.

På sätt och vis kan man se hela modernismen, som ett försök att återerövra verkligheten till konsten – och alltså att göra upp med den sk realismens illusionism. Med åren har förslagen till lösningar blivit många; kubismen är ett, konkretismen och informalismen andra. På 50-talet prövar Torsten Andersson dem alla. Han ”tenterar konsten” och inser dess problem. Det är nu han i en rad, inte minst koloristiskt briljanta målningar, tycks vilja visa att ”ismernas” språk främst är till för att överskridas – eller som i Figur med grönt och violett hår att flätas samman till en djupt personlig väv.

När modernismen inom måleriet i början på 60-talet når något som verkar bli dess logiska slutpunkt, den minimalistiska monokromen, dvs en målning som är ett självrefererande objekt och alltså inte längre representerar något annat än sig självt, är Torsten Andersson en av de konstnärer, som tidigt känner nödvändigheten av en tredje väg. En väg som, som varken leder till denna föremålslighetens otvivelaktiga realism, (och därmed till måleriets död?) eller till ”realismens” traditionella och av ideologier nedtyngda illusionism.

Konflikten får ett närmast programmatiskt uttryck i Källan I och II från 1962. Målningarna består av två delar. I den övre har palettkniven med smidig brutalitet frammanat en ”realistisk” bild av en vilt prunkande vegetation i det fiktiva bildrummet. Den feta färgen har fått sin plats med en osentimental kraft; den är kärv, på något vis både unken och frisk, fjärran det flimrande ljuset, ädelstensfärgerna och de ambravindar Lars Forsell gärna talade om inför Torsten Anderssons tidigare dukar. Under respektive målnings avbildande del sitter så en svart plankbit. Källans svarta vatten är en platt yta, en bräda, som inte kan låta bli att påminna om sig själv… Ur en till synes olöslig konflikt uppstår två målningar, som tveklöst måste räknas till de främsta svensk 1900-talskonst frambringat…

Torsten Anderssons fortsatte sökandet efter en tredje väg via en rad mycket ”verkliga” teckenlika objekt och deras ”realistiskt” målade porträtt, fram till nyckelverket Molnen mellan oss och till sist dagens med denna målning intimt förknippade arbeten, beskrivs mycket väl av honom själv på annan plats i katalogen. Däremot berör han bara i förbigående det konsthistoriska sammanhang han genom sin obevekliga ”språkkamp” hamnar i.

När Torsten Andersson förkastar såväl minimalismens förträngning av representationens problem, som ”realismens” auktoritära anspråk på verkligheten, befinner han sig bland en grupp konstnärer, som i stället för att slå till reträtt, från skilda håll ger sig in i svårigheterna och problematiserar förhållandet mellan bild och före-bild. Han blir redan på 60-talet vad man idag, när beteckningen börjar få fastare konturer, skulle kunna kalla postmodernist.

Frågan är om det inte är denna tredje väg bortom bejakandets och förnekandets enkla dialektik, som genomsyrar hela Torsten Anderssons konstnärskap och som gjort att hans oeuvre blivit svårgripbar med de gängse kritiska kriterierna – något som han tidigt fick känna av. I utställningen på Moderna Museet torde det stå klart att han aldrig bjudit på den absoluta kontinuitet i stilen som kritikerna i modernismens anda förväntade sig. Detta lika lite som hans produktion varit så splittrad och osammanhängande som man understundom påstått. Vi möter en rad målningar, som förenas av sina olikheter, av en obeveklig formell logik, framdriven av måleriets egna inneboende problem – och av kravet på ett ”personligt språk”. Ett ”personligt språk” – i sig en Torsten Anderssonsk paradox – som förutsätter att den enkla polariteten mellan språkets kollektivism och den extrema individualismens språklöshet kan överskridas … När man talar om Torsten Anderssons plats i ett aktuellt internationellt sammanhang är man likaså, så länge man håller sig till det enkla motsatsparet internationellt/lokalt, ute på hal is. Redan tidigt lockades han av en ”hednisk provinsialism”, där alla de odjur, som i 700 år suttit fastkedjade på dopfuntarnas socklar släpps lösa… Ett måleriskt språk, med rötterna i Vikingarnas emblematik och i det svenska bondesamhällets mylla av myter och minnen, ett språk med en grundläggande hemkänsla i naturen, samtidigt som det med ödmjukhetens självklara styrka bryter in i det internationella samtalet – det är målet för hans strävan. Både och, eller varken eller; en ”decentraliserad internationalism”, som också kunde uttryckas med den norske (18)80-talisten Christian Kroghs ord: ”All nationell konst är dålig, all god konst är nationell”.

Man kan också se hur Torsten Andersson under åren obevekligt söker en tredje väg mellan naturens och kulturens former. I målningarna från mitten av 80-talet, där han med en nyvunnen säkerhet placerar in förunderligt oförutsedda kroppar i ”realismens” slutna fiktiva bildrum, möter vi en säregen natur – kultur. En sorts organiska monument, som kan minna om såväl Rudolf Steiners Goetheanum byggnader, som exempelvis Carl Fredrik Hills Fantastiska tempel.

Dessa arbeten skiljer sig också från 70-talets och det tidiga 80-talets asketiska emblem med sin stränga form och tuktade penselföring där endast ögonblick av nåd gavs – då i form av en ensam lysande färgfläck. Fortplantningstriptykerna, eller Portal med vingar andas i sin befriande tveklöshet en rent fysisk hemkänsla i rummet. Pensel och palettkniv sveper med hisnande precision över dukens ytor, in i bildens rymd. Än klarar Torsten Andersson sig undan sin utsökta känsla för ”atmosfär” och ”timbre”, en sensibilitet han sedan 60-talets början närmast sett som ett störande handikapp. Däremot får han nog finna sig övermannad av en mycket samtida, ”punkig” skönhet, fjärran all insmickrande belle matière. Ibland kan jag tycka att hans målningar mest av allt påminner om vad tyska trettioåringar som Werner Büttner, Walter Dahn och Albert Oehlen visat de senaste åren …

Men bilden (bilderna) är nog mer komplicerad(e) än så. Frågan är om inte den unge målare, som talade om Torsten Andersson i samma andetag som Brancusi, hade gjort en mer väsentlig iakttagelse. Snickarlärlingen från Karpaternas sluttningar, hästhandlarsonen från Benarp; djupt rotade i en urgammal bondekultur kämpar de under var sin del av seklet sin ensamma, envetna kamp för ett konstnärligt språk, som kan försona individen med det kollektiva. Hos Brancusi genom en allmängiltighet som berör oss personligen. Hos Torsten Andersson paradoxalt via en särpräglad formvärld, som överskrider sin unicitet för att representera envar.

Om och om igen möter vi denna kamp för att överskrida de ”givna” villkoren. Gång på gång, på gång, tar Torsten Andersson ny sats för att med fräckhet, list eller poetisk konsekvens finna en öppning mot den tredje vägen. En väg, som varken är konkretismens eller informalismens, varken den ”realistiska” illusionismens eller den modernistiska realismens, som hyllar trofastheten mot stilen lika lite som trolösheten, en väg bortom såväl kollektivism, som individualism, internationalism som provinsialism. Trots – eller tack vare? – deras sakliga avsaknad av metafysiskt skimmer och andlig retorik, tycks Torsten Anderssons målningar som fullkomligt genomsyrade av denna ”transcendentalism”. Grodans fallos, Reptilhonans spene, Jungfru Marias mage: titlarna på de målningar som också kallas Fortplantningens triptyk 1985, talar sitt tydliga språk. Handlar det inte just om drömmen om att överskrida de givna förutsättningarna, om att ta ett steg uppåt på någon av tillvarons alla tänkbara utvecklingsstegar? Den penisförsedda grodan figurerar både som allas vår anfader i Jean Pierre Brissets sällsamma idéer om människosläktets uppkomst och som Aztekisk sexualsymbol … allt medan Jungfru Maria för upp fortplantningen till ett högre andligt plan …

All metaforik och symbolism till trots, det verkliga mysteriet står ändå måleriet för självt. Till synes snabbt uppstrukna på den grängiga duken; Lite grova och avskavda; Torsten Anderssons målningar är inga övningar i traditionell finess och stil: Det materiella blir efemärt, hantverket en parentes, när de bemålade ytorna, oljefärgen på duk, inför betraktarens ögon förvandlas till konst. Dessa målningar, så spröda i sin tunga smärta, så rakryggade i sin transparens. Är inte det transcendens?